Lidingö Milles
STOCKHOLMS VÄSTRA

KLUBBENS HISTORIA

Rotary Lidingö-Milles chartrades den 6 oktober 1987. Klubbens förste president var Fred Haventon.

Historiken nedan är sammanställd till klubbens 30-årsjubileum den 25 januari 2018

Rotary Milles 30 år – lite historik

 Den 4 december 1987 firades på Millesgården bildandet av Lidingös nya Rotary klubb, Rotary Milles. En stilig fest med alla i smoking, damerna i aftonklänning, champagne i röda rummet och middag med dans i Carl Milles ateljé. Charterpresidenten Fred Haverton tackade i sitt tal Millesgården för möjligheten att få använda namnet Milles. Den Bachanaliska manskören ur Par Bricole sjöng.

Klubben startade med ett drygt 20-tal medlemmar, många som fortsatt är medlemmar och aktiva eller till nyligen aktiva i klubben. Bland dem Thomas Heuman, Gunnar M Carlsson, Håkan Ehrenblad, Hans Rydén, Dag Törnblom, Christer Weidenhaijn, Sven Arne Thornell. Christer var inkommande President och en av de som tog initiativet till klubben.  En del av de första medlemmarna är borgångna eller har flyttat, mest söder ut. Här några av dem: Fred Haverton (Malmö, avliden 2016), Bertil Deurell (Frankrike), Claes Otto Ruben (avliden), Lars Nordin (Portugal), Hugo Falkman (Malmö), David Lister (England),  Rolf Levin (avliden 2018). Bland de första medlemmarna ska vi också nämna Stig Rindborg, riksdagsman och advokat och Mats Qviberg. Man kan tänka sig att båda dessa så småningom fick eller hade ytterst krävande arbetsuppgifter. Mats Qviberg kände fortfarande i alla år lojalitet med klubben och talade fritt om ekonomi, aktier och framtidsutsikter för näringslivet vid ett av klubbens första möten i september varje år – den enda Rotary klubb han ställde upp och talade hos. De som ville höra honom fick komma till oss.

Klubben blev en frukostklubb – en av de första i Sverige. Det var enda möjligheten för alla ambitiösa medlemmar – en tidig start, bra föredrag och sedan iväg till jobbet för att vara på plats senast klockan nio!

Millesgården
Kopplingen till Millesgården har fortsatt i alla år med olika former av stöd och engagemang.

Rolf Milles, brorson till Carl, var från början hedersmedlem i klubben.  Tillsammans med Håkan Ehrenblad som förläggare producerades en pocketbok på engelska med utdrag från Carl Milles tal och bilder på framför allt hans många skulpturer i USA. Håkan ordnade tryck och grafisk produktion. Boken producerades officiellt i klubbens regi, men finansierades huvudsakligen av Håkan och Rolf personligen. Upplagan på 5.000 exemplar sålde rätt snabbt slut. Klubben fick en upplaga för eget bruk och där kvarvarande rätt nyligen skänktes till Millesgården. Intäkten för Millesgården bör ha hamnat snarare över än under 200.000 kronor! (se bild nedan).

Klubben donerade senare (år 2001) en bänk från Byarum till Millesgården (se bild), med klubbens namn på.

Under åren var också klubben med och bistod Millesgården mera handfast, inte minst med de årliga julmarknaderna från 2004 som Anders Odén ordnade som sedan flyttade till Hästskojarparken när det inte längre av försäkringsskäl (inför en utställning med särskilt kostbara verk) gick att ha julmarknaden kvar där. Julmarknaderna har givit ett stort bidrag till klubben varje år genom Anders kontakter och kreativa lösningar och dessutom ett populärt inslag inför julen i Lidingö Centrum!

  

Millesboken, producerad av klubben och donerad till Millesgården och ”klubbens” bänk vid muren till Konsthallen på Millesgården.

Den mest spridda klubbstandaren i Sverige?

Inför folkomröstningen om införandet av Euron i Sverige 2003 turnerade Claes Otto Ruben till två, ibland t o m tre Rotaryklubbar i veckan under två års tid. Antalet klubbar måste vida ha överstigigt 100! I början helt på eget initiativ, så småningom vaknade SAF/svenskt näringsliv och han fick någon stötta till sina många resor. Vid varje klubbmöte började han med att överräcka och motta respektive klubb standard. Vid våra möten hade vi fler och fler standarder hängande! Han gjorde en stor insats – både för Euro kampanjen – och PR för Lidingö och vår klubb! Claes Otto var en eldsjäl – och en stor Bellman kännare, som tyvärr gick bort alltför tidigt.

Runö projektet

Runöprojektet blev klubbens huvudprojekt i många år. Runö är en liten, svensktalande estnisk ö, mitt i Riga bukten. Runöbornas förening i Sverige vurmade för sin ö och att hjälp behövdes för att ta hand om den på ön producerade mjölken, som efter Sovjetunionens fall inte längre hämtades med rysk helikoptertransport utan kostnad!

Klubben engagerade sig i att finansiera ett mindre mejeri på ön – kostnad ca 35.000 kr. Runöbornas motprestation skulle vara att uppföra två hus för mejeriutrustningen och mjölk/mjölk produkter, i första hand ost.

Projektet pågick i ett antal år (6-8 år) från ca 1992.  Mejeriutrustning inköptes så småningom och genom kontakter som Gustav Taube och Dag Törnblom hade fick utrustningen lifta med svenska marinen som vid besök på ön Ösel gjorde en avstickare till Runö och satte iland utrustningen. Dock visade det sig att de utlovade husen inte byggts – endast ett mindre hus för att ta hand om bär för syltning mm.

Det framkom också att befolkningen minskade och att ca hälften numera var av rysk härkomst, vilket ledde till vissa motsättningar. Av mjölkproducerande enheter återstod i stort sett endast en, större gård. Befolkningsantalet hade minskat från ett par hundra ner till under hundra personer.

På den betydligt större ön Ösel hade en Rotary klubb bildats i staden Kurressaare. Med dennas bistånd kom så småningom vad vi vet utrustning att föras över till Ösel där den förhoppningsvis kom i goda händer. För Runö projektet hade vi även fått stöd av Rotary Foundation, pengar som delvis återbetalades.

Runö projektet gav intressanta lärdomar på många sätt, inte minst att man måste ha detaljkunskap om en situation om man ska jobba själv – annars är det tryggare och enklare att jobba via en lokal Rotary klubb.

Minibussar i österled

Som en del av Runö projektet skänkte Linjebuss via Ragnar Norbäck en handikapp buss/minibuss till Estland. Tanken var att den skulle gå till Runö för transporter där, men det visade sig opraktiskt eller omöjligt. Bussen kom dock att i många år göra god tjänst på Ösel för transport av sjuka och handikappade.

I slutet av 90-talet fick vi en propå via en Rotary klubb utanför Moskva om behov av hjälp till ett projekt utanför Moskva – en ungdomsskola eller liknande. Ragnar lyckades åter få en minibuss skänkt, vilken fylldes med bl a skidor och sportutrustning, kläder och mycket annat som samlades in i Dag Törnbloms och Sven Arne Thornells regi.

Däremellan var det en buss som vi samlade in pengar till inom klubben år 2000.  Torsten Palm hade en Ford Transit handikapp buss med bakgavel lift till salu i sin firma. Den gick till stiftelsen Livslust i Lettland som drev en yrkesskola för huvudsakligen mer eller mindre gatubarn från 12-18 års ålder i staden Aizupe i Lettland. Juristen Kerstin Nordin på Lidingö drev yrkesskolan som även Drottning Silvia stödde officiellt. Ungdomarna var ibland rena gatubarn och riskerade att vid 12 års ålder hamna i usla fängelseliknande förhållanden. Bussen kostade 85.000 kr ex moms, som Torsten fixat avdrag på, medel som vi samlade ihop inom klubben – hälften nya pengar och hälften från överskott på Runö pengarna. Den rullade sedan i 15 år i Lettland (inklusive något byte av växellåda och annan reparation…) Hemsida för Livslust http://livslust.com/about/index.html 

 

Musikstipendium till elev i kommunala musikskolan

Ett lokalt initiativ från 1998 är det årliga musikstipendiet till förtjänt elev i musikskolan. Alex von Yxkull initierade projektet och samarbetade i många år med musikskolans ledning för att hitta en elev som förtjänade priset. Tanken var att det skulle vara tillräckligt betydande för att kunna bidra till inköpandet av ett instrument.  Från början var det på 5.000 kronor. Efter ett antal år beslöt de tre Lidingöklubbarna att utdela priset gemensamt och beloppet höjdes då till 6.000 kr.

Järva/Rinkeby projektet

Kalle Kahnlund tog initiativ till att ett stipendium inrättades för ”Bästa lyftet” till  en elev i Hjulstaskolan i Husby. Eleverna kom från många olika länder och med svåra förhållanden. Man talade över trettio olika språk. Eleverna hade svåra bostadsförhållanden, bodde trångt. Skolan blev därför elevernas centrala plats i tillvaron.

Vi fick veta hur lärarna ställer upp med läxläsningshjälp efter skoldagens slut, ibland till sent på kvällen. Skolan har även ambition att vara en social mötesplats med t ex familjemiddagar. Kalle arbetade varje år med att tillsammans med 9:orna sätta upp en musikal, som eleverna själva skrev texter och musik till.

Hans Sahlén fick klubbens uppdrag att göra en penninginsamling till två stipendier att delas ut vid skolavslutningen. Dessa kontakter var en inspiration både för oss och för skolan. Flera var engagerade, bl a Ragnar Norbäck. Tyvärr fick samarbetet avbrytas då skolan fick en ny rektor, som inte var lika positivt inställd.

Kvinnliga medlemmar

Redan i sitt tal när klubben startades nämnde guvernören att klubben förmodligen så småningom skulle bestå inte bara utav män utan även kvinnor.  Det skulle dock dröja till slutet av 90-talet innan vi fick vår första kvinnliga medlem. En viss diskussion föregick detta också – de fanns några som tyckte att det ju blir lite annorlunda så…. Det var inte heller så lätt att hitta intresserade. Den första kvinnliga medlemmen kom på transfer från en annan klubb och flyttade efter några år ner till Lund som chef för vattenverket där. I mellantiden hade Malena Nordin kommit in i klubben år 2000 och isen var bruten! De allra flesta är nog överens om att har det blivit någon skillnad så är det till det bättre! Och hur skulle vi annars kunna fungera idag!

Mötesplatser

Våra möten var från början på Foresta , i Tornrummet, därefter i baren på taket på hotell Scandic i Värtahamnen, Lidingö Golfklubb, restaurang Ägglådan i Lidingö Centrum,, Lidingö Folkhögskola/Missionsskolan, Föreningsgården i Larsberg och numera på konferenshotellet Skogshem & Wijk.

 

Redovisning och fonderingar

Lars Nordin var föreningens revisor i närmare 30 år tills han i år flyttade till Portugal. Han löste ett problem – att klubben inför insamlingen till Runö projektet började få lite ”vinst”. Problemet löstes så att ett särskilt konto för ideella projekt infördes för att markera att dessa pengar skulle användas ideellt.  Under många år har nu klubben varit en av de största bidragsgivarna i Stockholms distriktet till Rotary Foundation. Vi har även stött Rotarys läkarbank och andra projekt. Våra månatliga vinlotterier där Hansuno Krisch guidat oss i vinets värld och köpt in särskilt utvalda viner har givit oss en bra grundplåt för dessa bidrag.

Nu har vi också projekt i samarbete med Hersby skola, Ung Företagsamhet, där flera i klubben aktivt engagerar sig, bl a Anders Öberg.

Under åren har klubben haft ansvaret för ett antal utbytesstudenter – inte alltid lätt att hitta värdfamiljer på Lidingö, där många jobbar intensivt och knappt har tid för den egna familjen!

Säkert borde en lång rad andra projekt och stora insatser nämnas.  Många fler personer – i praktiken nästan alla i klubben - borde omnämnas för personliga insatser för klubben, dess medlemmar och samhället.  Vi har tagit initiativ och räckt ut en hand när det behövts. Vi hade en gång några journalistelever som studerade Rotary och verksamheten på Lidingö. En av deras slutsatser var att ”det är ju Rotary som styr Lidingö”. Fullt så har det ju inte varit, men nog har vi bidragit.

Vi ska inte heller glömma att Rotary är världens största forum för vuxenutbildning! Var annars kan man varje vecka få ett initierat föredrag i något aktuellt eller unikt ämne!

 Det är inte många som tackat nej till att tala hos oss. Såväl Fredrik Reinfeldt som Ingvar Carlsson har besökt oss, som ett par exempel.

Rotary – en klubbgemenskap, chans till unik kunskap och förkovran och en möjlighet att tillsammans med andra göra en samhällsinsats! Dessutom med ett världsunikt nätverk. Vi kan med rätta vara stolta över vår klubb och vad vi gemensamt gjort och gör för varandra och för vårt samhälle!

 Lidingö den 3 februari 2018 / Staffan Wennberg och Margaretha Mellner med bistånd från en del som varit med på färden.